Det var inte segern jag ville åt, bara kampen

Jag ligger i min obäddade säng. Små timmarna börjar allt mer närma sig. Utanför fönstret är alla grannhus släckta. Inte ens ljuset av en gatulampa håller mig sällskap. Det är något med mig och måndagsnätter. Jag vet inte vad. Men jag är säker på att det är något.

Denna måndagskväll vs natt har jag konstant tänkt på möten. I hela sitt liv går man igenom möten. Stora möten. Små möten. Man möter nya upplevelser som ger en än svärm av nya erfarenheter. Nya bekantskapelser som ger än lära. Läran av utföranden skapar små bitar som ska skapa bilden av ett liv.
 Man behöver alla bitar för att skapa ett mönster.
I en bild som innehåller tomrum har något hänt.

Jag är ung. Alla mina bitar kan omöjligt sitta på sin plats. Det kommer dom inte göra förens om många, många år. Men en rödtråd genom allt finns. Idag så klippte någon sönder min tråd och allt blev huller om buller och en av de allra viktigaste bitarna till mitt pussel försvann.
Det kändes så tydligt. Skrämmande, men jag kände hur den ramlade av. Och på vägen ut hann riva tag om mitt hjärta. 
Och nu. Nu ligger jag här i min obäddade säng, medveten om vad som just skett.
En ny händelse i mitt liv. En försvunnen pusselbit.

Imorgon väntar en ny dag. Nya möten nya bekymmer. Jag ska lyssna på en dikt av den amerikanska poeten Edgar Allan Poe nu, "Alone". Sedan ska jag dricka upp mitt chai te som har väntat på mig allt för länge på nattygsbordet. Jag ska tänka och hoppas på dig hela natten. Det är det jag kan göra. Tro på hoppet. Det är den enda jag kan hoppas på.